attskrivaenroman

Han hade alltid levt ensam. Även som barn. Mamman hade försvunnit innan han var 4 och om pappan visste han inget. Med åren hade hans tjocka, svara hår liksom bleknat. Nu fanns bara ett fåtal korta, gråglänsande hårstrån kvar på huvudet. Människor brukade titta på hans huvud när de pratade med honom, han visste att han såg märklig ut...  Att skapa och lära känna sina karaktärer. Jag tycker det är svårt. De finns i mitt huvud, men att sätta dem på papper. Jag har tänkt på olika sätt att börja, skriva karaktärsschema, rita, stapla. Inget känns rätt. Men jag vet att det behöver göras. Det är som jag tror att magin med dem kommer att försvinna om jag gör dem synliga, avslöjar dem och deras hemligheter. Och sedan, leva sig in så mycket att jag själv kommer åka berg och dalbana tillsammans med boken, när någon dör, någon bedrar, någon sjunker så lågt som det någonsin är möjligt. För att till slut, avsluta alltihop. Avsluta. Det? Boken. Tanken är nästan skrämmande för mig och jag tror att de

Det sägs att man ska utveckla det man är bra på. Det man inte kan bör läggas åt sidan till förmån för förfining, träning och bejakande av sina redan befintliga färdigheter. Tråkigt? Kanske. Sant? Jag vet inte. Det har tagit en hel del tid och ganska många vändor av funderingar, testande, misslyckanden, lyckanden, för mig att förstå vad jag ska göra mer av och vad jag inte ska hålla på med. Mest har jag gått på känsla. Men i slutändan verkar det på något märkligt sätt som att känslan stämmer överens med en massa annat. Saker som sagts, upplevelser, tillfälligheter. Ibland är drömmar inte så långt bort från verkligheten som jag kunde tro. När jag började känna så, på riktigt känna så, hände något inuti. Kanske är det också livet som händer och rusar och pulserar och skapar känslan av att tiden trots allt, inte är evig. Därför, eller kanske just därför inte, så skriver jag nu. Min första bok. En innerlig dröm som aldrig släpper taget. Så gör jag det för att kunna släppa taget. Eller vad